...var något som Kristian absolut inte ville göra.

Det var dags för ett tandläkarbesök för Kristian. Det var det andra för hans del. Nu skulle han få visa upp sina tänder för tandläkaren. Vi skyndade oss iväg för att hinna med bussen som skulle ta oss till Rotebro centrum. Jag visste att det skulle bli tight tidsmässigt (även om den inte skulle gå på ytterligare ca 1 minut) så jag sprang så fort jag kunde bärandes på Kristian. Bara 10 m från hållplatsen kom den swischandes förbi våra snopna ögon. ATTANS!! Inget att göra. Vi skulle få gå till centrum nu. Det är inte jättelångt så ingen större fara i det men visst hade det varit kul för en bussälskare att få åka buss.

Vi gick och hade tid att hinna med ett apotekbesök innan vi skulle in till tandläkaren. Vi behövde lite nya nappar till minstingen Oliver, även Semperdroppar som motverkar gasbildning och magont för honom och sen lite koksakt att droppa i Kristians ögon för att bli av med ögoninflamationen. Detta kalas var inte ratis direkt men så är det väl ofta med nyttiga saker och det är absolut inget att snåla med så skitsamma! Katjing!

Det var nu det var dags. Tandläkaren!!! Vi hade pratat om besöket innan och det skulle (enligt Kristian) bli spännande och kul att få visa upp sina tänder. Han skulle absolut gapa stort för tandläkaren. Det var just så det lät när jag frågade honom om det innan. Tänkte att det såklart var lika bra att berätta om vad som skulle hända så att allt inte bara skulle bli en chock för honom.

Vi kom in och fick slå oss ner i tandläkarstolen. Kristian i mitt knä. Tandläkaren frågade om hon skulle visa Kristian hur man kunde åka med tandläkarstolen och NEPP!! Det skulle hon minsann INTE göra! Men liiite fick hon allt justera stolen för att ha någon möjlighet att kunna kolla in i munnen - ialla fall om Kristian hade velat gapa sådär som han ganska nyligen innan sagt att han skulle göra.
Men nej nej. Inte ville han gapa inte. Han ville inte testa att hålla i den spegel som dom anvnder för att lättare se

in i munnen. Han ville absolut inte visa hur vi brukar göra med tandborsten heller. Inget dög. Det skulle minsann INTE öppnas några munnar eller visa några tänder här inte. Nej nej!

Jag försökte allt. Du får titta på min telefon. NEPP! Du får titta på klistermärkena?! NEPP!! Jag bär dig och du behöver bara visa dina tänder för mig så räknar jag dom... NEPP!

Men under en bråkdel till sekund gapade han faktiskt med ett léende åt mig och detta räckte för det tränade ögat som tandläkaren hade för att hinna se att han faktiskt hade alla tänder i underkäken. Hur det var i överkäken hanns dock inte med. Klandrar henne inte alls för det. Jag sa att jag själv skulle kolla senare och höra av mig om några tänder saknades. Det ska finnas 20 tänder fick jag höra. Kristian har dessa 20 tänder. Jag fick kolla när vi kom hem.

Vi kom överens om att Kristian skulle få återkomma om ca ett halvår igen på ett nytt försök. Det var ingen idé att tvinga honom att göra nåt som han inte ville nu. Det hjälper ju liksom inte till. Han fick ändå ett klistermärke, valde (såklart) en lastbil som motiv.

Så var det med det tandläkarmötet. Kristian var aldrig ledsen eller rädd. Bara väääldigt bestämd över att inte alls visa upp sina tänder för en främling. Kanske får leka lite tandläkare & doktor på hemmaplan för att mjuka upp det hela lite inför kommande besök?!

Vi hann med bussen hel ändå. Det var som vanligt spännande. Kul att han fick trycka på knappen med.. Eller den var lite för hård så jag fick själv trycka efter hans två tappra försök.

Gapa stort?? ... skulle inte tro det!

(Rickard)