Jag möter döden varje vardag. Döden. Jag kallar henne så, iallafall för mig själv. Hon har nämligen ett totalt livlöst ansiktsuttryck, konstant.
Hon åker samma buss som mig på morgonen. Hon kliver på hållplatsen innan Rotebro stn för att hoppa av ca 200m senare. Det tar henne garanterat många gånger längre tid att stå och vänta på bussen än att gå den korta sträckan. Nu tvingas bussen stanna där för henne kl 06.09 varje vardag.

Döden har inga benskador vad jag kan se. Hon haltar inte. Tror att hon hittar till stationen hemifrån. Först passerade döden aldrig mig i bussen. Hon gick in och satte sig alltid snett framför mig, oavsett vart jag satt, men nu har hon börjat passera mig. Man känner riktigt hur kylan drar fram längs hennes väg.

Döden - du skrämmer inte mig!