Det hände en sak igår som fick mig att bli alldeles iskall inombords. Jag tappade fattningen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var när jag satt på det vändande tåget påväg för att hämta lilleman.

Jag slog mig ner i ett säte som hade ett säte mitt emot där det satt folk. Jag tog upp min mobil och ringde jobbet och förklarade läget. Därefter var det som jag såg henne - Kristians biologiska mamma. Hon satt mitt emot mig och tittade iskallt ut genom fönstret. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Skulle jag säga nåt? Var det hon? Var jag helt säker??

Nej jag var inte alls säker. Det påminde väldigt mycket om henne men håret var annorlunda, t.o.m en ny hårfärg men vilken tjej behåller sin hårfärg längre än några månader innan det är dags för nästa?! Det kunde helt klart vara hon.

Men om hon kom från fel håll... Men (!!!) han kan såklart ha flyttat eller träffat någon som bor söderöver vad vet jag?!

Jag sneglade flera gånger på henne för att hitta nåt som talade för att det faktiskt var hon eller inte. Att hon var lik innebar ju inte att det var hon.

Jag gjorde det märkbart att jag tittade på henne för att eventuellt få en reaktion från henne och därigenom låta DET bli ingången till om det var hon eller inte. Hon hade säkerligen kännt igen mig i så fall menar jag, men hon släppte aldrig blicken på den förbiåkande utsikten genom fönstret.

Vi kom till Stockholms södra station och där skulle hon av. Det var då jag tror mig bestämma mig för att det inte var hon. Det var nånting som kändes som att det inte var hon då. Inte för att jag varken ville eller inte ville att det skulle vara hon. Det var nog bara inte hon även om det var väldigt likt.

Varför stelnade jag till?? Vill jag träffa henne? Alltså för att snacka!! Det börjar ju bli dags för att skicka ett brev till henne snart som förklarar hur bra Kristian mår (ja förutom sin feber igår) och hur bra han utvecklas.

Vad händer den dag vi springer på varandra och det faktiskt är hon? Hur reagerar man?