När inte hjärnan är med en så får man förilta sig på andra! Det var en sak som både jag och min sambo fick erfara i söndags.

Det var när vi hade varit och marathonkollat hus och till slut kom hem så kunde det skett en olycka. Min sambo fick köra den sista sträckan och när hon parkerat och vi tagit med dom prylar vi skulle ta med in och jag frågade om hon hade låst bilen så fick jag den där blicken. Ja just den där blicken om ovisshet! Hon var inte säker helt enkelt. Började sippra efter nyckeln som hon inte hittade. Hon hade ju precis gått ur bilen!

Vart var den? Hon gick fram till bilen och konstaterade att nyckeln fortfarande satt i tändningslåset och ja bilen var såklart olåst då. Hmmm!

Ganska tur att jag spontanfrågade om hon hade låst.

När vi kom hem bara en minut senare så undrade jag vart min hemnyckel var. Det var min sambo som låste hemmet så jag trodde inte att jag hade nyckeln med mig men den var heller inte där jag brukar förvara den. Så vart var den?
Man får ett kallt inre när ens hemnycklar är på språng. Det är ens 'Safezone' som inte längre känns så säker när nycklarna dit är på vift. Jag gick ut i bilen och började kolla om dom kunde vara där, det var dom inte.

Jag rotade i jackfickor och väskan jag använder utan framgång. SHIT!

Min sambo fann dom när jag började beklaga mig. Dom var i min bakficka och hon såg hur 'stroppen' hängde ut från min bakficka.