Nu är det gjort! Det kan inte ångras nu. Jag gjorde det för bara nån timme sen och nu är det i postens ägo tills i morgon då det når Kristians mamma (hon som födde honom). Kristians riktiga mamma (enligt mig) är ju min sambo. Det är ju hon som hjälper mig att ta hand om och uppfostra Kristian...

Jag skrev till slut ner brevet. Jag gjorde det för hand. Det känns mer personligt så. Jag la det i den gula postlådan och i morgon (om allt går som det ska) dimper det ner i hennes brevlåda. Jag skrev på kuvertet att det innehöll information om Kristian så får hon själv välja hur hon ska göra. Jag hoppas ju att hon läser brevet. Ärligt talat så vet jag inte vad detta får för reaktioner. Vad som kan hända och gud vet allt. Vi har inte haft någon kontakt alls på flera månader. Sist jag hörde av henne var när hon var upprörd över att behöva betala underhåll. Sen skrev hon nåt som jag tolkade lite som ett hot och svarade inte på det sms:et och har sen dess inte hört nåt mer.

Jag valde att inte bifoga några bilder med brevet och förklarade att om hon vill ha mer information och bilder så får hon höra av sig, så jag vet. Hon har bett mig tidigare att inte ta kontakt med henne men det var ju innan då hon själv hörde av sig i samband med underhållsstödet. Det är dessutom min skyldighet att då och då höra av mig till henne med information om hur Kristian har det vilket jag tycker är helt rätt.

Men jag måste faktiskt erkänna att jag är lite orolig över vad som kommer att hända nu. Jag vill ju inte att det ska bli nåt tjaffs som det varit innan. Jag orkar helt enkelt inte med det. Jag vill att allt ska vara bra för alla. Jag hoppas naturligtvis att Kristian ska få möta sin födselmamma, men när det ska ske vet jag inte.

Håller mina tummar att lugnet ska få fortsätta!!