...Karlstad. Denna trevliga stad som jag växte upp i. Här jag har mina rötter och många tror att staden byggdes upp just för min skull, men så är det inte riktigt. hehe

Resan gick riktigt bra faktiskt. Lilleman somnade efter en liten bit bara och fick sova en stund. Skönt för honom. Det kortar ju av resan ganska mycket.

Vi packade bilen alldeles full. Otroligt hur mycket som faktiskt går in i den lilla bilen. Den är som ett palats inuti helt klart. Impad! 
Vi hade först tänkt ta ett break vid Arboga. Alltså ungefär efter halva resan,  men så blev det inte riktigt. Nästan men inte riktigt. Vi fick ta ett break liiite tidigare. Lilleman blev ganska otålig och vi kände nog alla att det var dags för lite mat. Vi hade ju inte ätit nåt så det passade bra. Det är ju så enkelt med Mc Donalds. Ligger hur många som helt efter vägen. Snabbt & enkelt. Genomtänkt!!

Sen var allt en fridens resa fram tills nästan helt framme. I Väse började El Kid'o att känna som att vi inte var på väg någonstans. Det går ju inte direkt att berätta att det bara är en liiiten bit kvar, för det förstår han ju inte. Han började skrika på allt mer och mer och det fanns verkligen inga ställen att stanna på. Vi som var så nära kände ändå att vi var tvugna att stanna för att lugna ner lilleman. Vad som egentligen bara tar ca 15 minuter kändes nu som år bort och så sakta alla bilarna nu verkade köra. Jobbigt värre. Vi hittade en avfart i en liten håla som heter Skattkärr. Alltså en förort till Karlstad kan man kanske säga. Folk härifrån vet hur kort det verkligen är men med en skrikande lillkille så är det inte mycket att göra. Vid stoppet blev han glad igen. Jag bar omkring på honom runt bilen några minuter och allt var frid och fröjd. Men vi var ju inte framme, vi hade ju en liten bit kvar.
Satte ner honom i stolen och började köra. I samma ögonblick började skriket igen. Vi körde på, vi var ju tvugna att komma fram och det skulle ju bara ta ca 15 minuter som sagt. Vi var ändå tvugna att göra ett stopp till. Killen började kräkas av allt skrikande så det var panikstopp direkt efter rondellen där maten började poppa upp. Nu var vi ännu närmare målet. Nu skulle det bara ta ca 3 minuter. Bara att bita ihop och köra nu. Ja efter att klegget torkats bort såklart.

Jag kan lova att vi i god tid kommer att köra hemåt till sthlm igen. Så man kan göra lite längre stopp så killen inte behöver sitta så länge fastsatt. Jag hade nog åxå blitt aningen frustrerad efter ett tag om man inte vet hur länge man ska behöva sitta fast så man inte riktigt kan röra sig som man kanske vill. Nåja. Vi är ju framme nu ialla fall. SKÖÖÖÖNT!