...ingen annan än min fantastiska son Kristian!
Det bevisade han verkligen idag när vi egentligen lite på skoj skulle testa att cykla utan stödhjulen. Vi började med att vrida upp dom (upp & ner) så att dom inte gav något stöd utan endast fanns där för att lätt kunna vridas tillbaka sen när vi hade testat klart. "Det tar ju ändå tid att lära sig cykla utan stödhjul" Eller??! JO ELLER HUR!! NOT!!

Kristian hittade genast balansen och vi började i vår trädgård på baksidan. Den räckte inte till så långt så vi förflyttade oss till den öppna mynningen bakom huset fär han fick prova på den större gräsmattan som dessutom lutar lite neråt så att man kunde få bra med fart tänkte jag. Samma sak var det här. Balansen fanns där som om han inte gjort något annat än att cykla utan sina stödhjul. Jag var så överraskad. Jag kunde helt enkelt inte förstå att den lille grabben bara kunde cykla sådär utan att ha övat. Jag hade sett framför mig en lååång sommar med många försök och många skrubbsår som följd och att man skulle få försöka övertala den lille cyklaren att man måste öva och ja allt det där som väl hör till?! 

Jag sa att vi skulle gå tillbaka till huset för att skruva av stödhjulen på riktigt, ja dom behövs ju inte längre. Han blev såå glad när dom togs bort helt och hållet. "Jag behöver dom inte längre pappa!" och det hade han ju helt rätt i. Sen gick vi ut på framsidan och cyklade på vägen istället för på gräset.

Han snubblade till när han släppte styret med ena handen för att torka bort lite snor som han sa. Jag sa att han väl kunde hålla tag i styret ordentligt med båda sina händer och ialla fall vänta med såna konster tills i morgon. Han tyckte att det var en bra idé. :)

Jag är såå stolt över Kristian, vilken kille, vilken mästare!!

Jahaja, så vad hittar man på för projekt istället för detta nudå? Lära sig cykla = ett försök. Har den killen inga begränsningar tro? 

JAG ÄR EN MYCKET STOLT PAPPA!! 

PEACE!