Satan va svårt det ska vara att skriva det där brevet till Kristians biologiska mamma. Jag ska ju regelbundet skriva brev som berättar om Kristian's utveckling & uppväxt och allt som händer i hans liv.
Jag har skickat ett brev tidigare och de tär dags nu för nästa men det är väldigt svårt eftersom jag inte har någon annan kontakt med mamman. Jag  vet inte ens om hon läser de brev jag skickar till henne. Om hon vill läsa eller om det blir extra jobbigt när brevet kommer.

Jag valde att inte skicka med några bilder i det förra brevet eftersom jag inte visste om hon ville ha några. Jag förklarade att hon såklart kunde få om hon ville och att hon såklart får träffa Kristian om hon vill det. Jag har inte fått något svar ALLS om deteta. Jag vet inte ens om hon öppnat brevet jag skickade henne eller inte.

Jag intalar mig att detta är hennes sätt att hantera detta på. Jag förstår att det är jobbigt för henne. Det måste det ju vara. Hon har lämnat bort det bästa som jag någonsin fått uppleva och vara med om - KRISTIAN. Hon har aldrig sett honom (vad jag vet). Hon var nedsövd under hans akuta förlossning och valde sen att aldrig besöka honom.

Hon har säkert sin anledning till allt detta även om det för mig är väldigt svårt att förstå. Men det är kanske det enda sättet för henne, för att klara av något sånt här. Det är vad jag tror. Absolut avskärmning!

Jag kommer ialla fall att skicka brev till henne som förklarar om Kristian och kommer inte att skicka med bilder då detta kanske bara är jobbigare för henne. Självklart förklarar jag igen att hon kan få bilder samt träffa Kristian om hon vill. Jag markerar breven utanpå att dom innehåller information om Kristian så att hon får en chans att öppna dem förberedd på detta.

Hur kommer det att bli sen om några år om situationen fortfarande är densamma?! Hur kommer Kristian att reagera på detta? Självklart kommer han ju att fråga om detta även om han har en mamma. Min sambo är alltså hans mamma idag. Det har hon alltid varit och kommer förhoppningsvis alltid att vara. Hon är toppen min sambo, på alla sätt!! Kristian kan inte få en bättre mamma! Jag hoppas att hon vet om detta själv.

Hur förklarar man detta för Kristian? Han kommer ju inte att märka någon skillnad men familjebiten är ju viktig för alla. Vart ens rötter kommer ifrån och allt det där. Jag hoppas att Kristian kommer att få träffa sin biologiska mamma om han vill det.

Jag har ångest!! Vad ska man ta sig till?